kanske.
Kanske jag borde skriva igen. Kanske borde jag gra något åt mitt liv. Kanske borde jag lära mig släppa saker.
Jag är hopplös.
Det är inte det att jag är kär. Jag blir mer besatt. Det handlar mer om tanken. För jag fattar verkligen inte vad som hände. Det var helt fel, underbart och jag hade nog redan innan räknat ut vad som skulle kunna hända. Men ändå nånstans så trodde jag att jag viste att det aldrig skulle hända. Ändå satt vi där i gruset. Hans läppar hårt tryckta mot mina. Allt är suddigt jag vet inte hur vi hamnade där. Kommer inte ihåg vad vi pratade om, vad vi gjorde. Jag minns hans läppar mot mina. Jag minns att han gick av tunnelbanan och sår ledsen ut. På sig själv. Han är kär i henne. Jag är hennes bästa vän. Jag vågar inte säga något till någon. Men jag går sönder. Vad var det som hände? Varför hände det? Varför vill jag gå tillbaka till den kvällen, sitta där i gruset igen med hans läppar mot mina. För jag vet att vi aldrig någonsin kommer vara där igen. Är inte ens säker på att vi kommer vara vänner mera nu. Jag vill ha honom i mitt liv. Det känns som han är viktig. Men det handlar bara om att jag inte kan läsa mina egna kännslor. För kär det är jag inte. Jag tycker om att vinna. Han ville ha mig då. Det var viktigt.
Vad ska jag säga till henne? Han har lovat att det aldrig får komma fram. Och det får det inte. Då går allt sönder. Men jag tror att jag måste säga det till någon. Jag måste alltid säga allt till någon. Det finns aldrig någon som kan lyssna.
Jag behöver bli hel.
Lära mig hantera mig själv. Inte bli besatt. Inte påverkas så lätt. Hårdare. Jag måste vara starkare. Helare.
Jag är hopplös.
Det är inte det att jag är kär. Jag blir mer besatt. Det handlar mer om tanken. För jag fattar verkligen inte vad som hände. Det var helt fel, underbart och jag hade nog redan innan räknat ut vad som skulle kunna hända. Men ändå nånstans så trodde jag att jag viste att det aldrig skulle hända. Ändå satt vi där i gruset. Hans läppar hårt tryckta mot mina. Allt är suddigt jag vet inte hur vi hamnade där. Kommer inte ihåg vad vi pratade om, vad vi gjorde. Jag minns hans läppar mot mina. Jag minns att han gick av tunnelbanan och sår ledsen ut. På sig själv. Han är kär i henne. Jag är hennes bästa vän. Jag vågar inte säga något till någon. Men jag går sönder. Vad var det som hände? Varför hände det? Varför vill jag gå tillbaka till den kvällen, sitta där i gruset igen med hans läppar mot mina. För jag vet att vi aldrig någonsin kommer vara där igen. Är inte ens säker på att vi kommer vara vänner mera nu. Jag vill ha honom i mitt liv. Det känns som han är viktig. Men det handlar bara om att jag inte kan läsa mina egna kännslor. För kär det är jag inte. Jag tycker om att vinna. Han ville ha mig då. Det var viktigt.
Vad ska jag säga till henne? Han har lovat att det aldrig får komma fram. Och det får det inte. Då går allt sönder. Men jag tror att jag måste säga det till någon. Jag måste alltid säga allt till någon. Det finns aldrig någon som kan lyssna.
Jag behöver bli hel.
Lära mig hantera mig själv. Inte bli besatt. Inte påverkas så lätt. Hårdare. Jag måste vara starkare. Helare.
